Detta skrämmer mig..




"

Börjar falla. Faller långsamt, nej inte ens det, faller snabbare och snabbare ner i nån jävla avgrund. Mår inte bra längre, allt har gått åt helvete.. Och jag vet inte ens varför..


Jag vet inte vad det är med mig.. Känner mig så jävla tom, ensam.. Försökte måla lite förut men det enda jag får ner är är det jag brukar måla, och den sämsta delen av det också.. blir verkligen inte bra längre.. Antar att mitt humör spelas i det jag gör..  har verkligen ingen inspiration..


Tappat självkänslan totalt, verkligen totalt. Känner mig så jävla äcklig, ful, scabbig, och framför allt tjock! Det var ändå ganska längesen jag kände det så.. asså. självklart.. man kollar, "nah det är nog bara jag som överdriver".. Alltid lärt mig hantera det, mamma har alltid gnällt på det.. Men nu börjar jag inse att jag inte kan ignorera längre.

Vad hände med min posetiva energi? Vad hände med min lycka?


Vad hände med.. med.. med mig?


Känner mig så jävla äcklig! Och jag hatar känslan..  Behöver något, hitta någon, göra något, sola, färga håret, klippa mig,  hitta ett jobb, nya vänner, eller nya, lite fler kanske? Typ, behöver någon so mförstår mig. Okej att X har gått igenom samma sak.. och gör det nu också, men hon har sina problem, orkar inte lägga över mina på henne heller..


Jag har blivit så lat, så slapp, ingen energi. Sitter hemma varje helg, och gör ingenting.. Det händer massa saker, fester hit, fika stunder dit, men jag orkar inte vara social. Okej att jag är det i skolan, visst, för i skolan måste jag vara. Behöver något att underhålla mig med.. och där är jag, och jag ler, skrattar, försöker lyssna, försöker vara en del av samtalen.

Men jag orkar inte, jag gör det bara för att jag måste. Det är ingen som förstår.


Och tänk såhär liksom, man kommer till skolan, och visar hur dåligt man mår. Visst, folk bryr sig.. "Hur är det med dig? Vad har hänt?" "jag vet inte vad som har hänt.. mår bara jävligt illa..".


Och folk bryr sig, i en vecka, två max. Sen tröttnar dom på att man är tyst och ledsen, och börjar fråga "varför är du sur?" "jag är inte sur.." "sluta, jag märker att du är lack på nåt, säg!" "Men jag är inte sur". och då blir dom sura, för att jag är sån.

svårt att förklara det här. Men i skolan spelar jag en roll, jag spelar mig själv, eller den jag var för några månader sen.

Jag ler, jag skrattar, jag låtsats vara glad, men innuti börjar det spricka.. bröt ihop i skolan i förra veckan.. bara grät..


Fasaden spricker och jag kan itne göra något åt det. Börjar fundera på psykolog men så allvarligt kan det väl ändå inte vara?!?! Herregud det är ju bara jag, not a trubble in this world typ.. Men vad hände, nej det är väl ingen som vet. Men jag vågar inte, eller så. Shit, jag grät när jag pratade med A om detta. Kommer bryta ihop helt om jag skulle prata med någon som kan berätta varför jag är sån här. Och det är inte så vidirigt som det verkar. Hoppas jag. "Men som han sa, kan det blir värre? Hur?"


Ja du.


Hur?

So how can you tell me, your lonely? And say for you that the sun dont shine?"

01 mar 2007



Detta gör mig jävligt ledsen, att läsa detta.. Skrämmer mig för jag kommer ihåg precis känslan. Vem fan var jag då? Bara mörkt och skuggigt under den tiden.. Läskigt.. Åh nej, dit ska vi INTE igen..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback