Get out my face, just leave me alone..





Idag är fan inte min dag . Nej . Jag vill verkligen inte mera. Fan.. Just nu går ingenting som jag vill att det ska gå, och det suger så sjukt mycket. Jag är ju alltid denna, kalla, instängda person, som är förjävla kaxxig, tar allt med en klackspark och skiter i det mesta. Utåt sett. Just nu är ingenting enkelt. Det är sjukt stressigt, jag är kluven, förstörd, vet inte vart jag ska ta vägen, hur någoting kommer se ut framöver.

Allt jag behöver just nu är mindre drama. Detta jävla drama. Jag blir så trött på det. Som om det inte räcker med att man ska flytta, sluta jobba, bli av med inkomster osv osv osv. Nej , drama uppepå allt detta också. Jag förstår inte hur ni orkar?

Hur överlever ni? Hur pallar ni? Jag förstår det inte. Detta falskspel, hela tiden. Fram och tillbaka.

Jag tror jag ska börja leva mitt liv på msn igen. Det är så otroligt mycket enklare. Skita i allt som kan leda till besvikelser, sluta försöka banka in saker i huvudet på människor som inte förstår. Sluta bli sårad, sluta med allt. Bara fly. Lämna.

Åh jag önskar att vi hade bokat våra biljetter tidigare. 1 september, adjö Sverige, hej Thailand, hej paradis..

Jag önskar jag kunde lämna Martina hemma, lämna den hårda mur jag så effektivt byggt under de senaste sju åren. Bara behålla den tjejen jag kan vara ibland, hon som alltid är sanslöst social, kan gå fram till vem som helst och börja prata, hon som aldrig bangar, aldrig är sur, aldrig irriterar sig över småsaker. Hon som inte reser sig upp från ett bord och drar, för att hon tröttnat på att vänta.

Jag önskar jag var mer som mina vänner. Fast. Samtidigt inte. Jag önskar jag kunde falla hals över huvud för någon och sen släppa det på två sekunder för att det inte spelade någon roll, egentligen.

Nej jag ska sluta ösa massa skit, men ibland kan det behövas. Då är jag glad över att jag har den här bloggen. Så jag kan få visa den jag är innanför skalet. Den som bröt ihop och grät av ren chock när hon fick sparken. Hon som bävar inför att flytta hem till mamma igen, inte för att just bo hos min mamma, jag älskar min mamma, även om jag aldrig sagt det högt, utan för att hamna där med alla måsten. Jag är en sådan som behöver få klara mig själv.. Vara mitt eget jag. Bara jag.

Det finns så mycket mer att se. Det är det jag lever för, det är det jag vill att ni ska lära er genom att läsa detta. Se lite extra, se ett steg till. Det behöver inte handla om mig, som person, det behöver inte handla om mig alls. Men det finns så mycket mer att se. Hon kanske ler, men ler hon för sin skull, eller för eran?


ber om ursäkt för världens längsta inlägg, men det behövdes.

Kommentarer
Postat av: Anonym

älskar när du skriver längre inlägg men när du ändå skrev så långt tycker jag du kunde klämt in mej i händelseförloppet :p

skål för första kommentaren från mej!

2009-08-23 @ 18:27:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback