28:e december 2002




Imorgon kommer mamma in i mitt rum. Det är nymålat, luktar färg. Vi har slitit med att få rätt färg på rätt plats men nu är möblerna inne och allt är som det ska. Akvariet med de förbannade fiskarna som sprattlar när jag sover lyser i ena hörnet. Jag är i dagsläget inte säker på att denna bilden stämmer. Det kan vara så att rummet var gult, inte lila. Eller rött. Tidsuppfattningen är sådär för att vara ärlig. Vad jag vet är att mamma kom in i mitt rum, satte sig i min säng och bad mig sätta mig. Jag, tonårig och trotsig, vägrade. 13 bast, aldrig i livet att jag gör som mamma säger. 

Hon kommer ha gråtit, det kommer vara läskigt, det har inte hänt många gånger. Hon berättar att någon jag känner har dött. Jag har för mig att hon sa att det var en kille, och jag tänkte direkt att det var Daniel. Jag minns att hon sa Ludde, och såg på mig som att jag skulle bryta ihop och börja gråta. Det gjorde jag inte. Jag frågade lite. Hur. Var. Hur mår Lena. Jag sa godnatt, och gick och la mig. 

Ni vet det här med att alla hanterar sorg olika? Jag stängde av helt. Jag grät kanske någon tår. Pappa vägrade låta mig följa med på begravningen. Jag antog att det var för att han knappt klarade av att gå själv. Jag gjorde en minnessida på Lunarstorm. Fyllde den med felstavade dikter, Lunar-poesi, "Rosor är röda, violer är blå, du försvann och vi saknar dig så", minnen, hälsningar etc från alla de som ville ha med något på sidan. Den blev lång. Herregud så lång den blev. 

Mamma hittade den. Hon hade pratat med någon som hade berättat om den. Någon förälder, Jens tror jag. Hon hade fått veta att Martina hade skrivit den och jag blånekade. Säkert hans tjej som också hette Martina. Minns att hon bad mig visa den, och hon satt och läste och grät, sida efter sida. Tror inte hon ens idag vet att det var jag som gjorde den. Tills nu då förstås. 

Men sen då? Går livet bara vidare? Ja. Det gör det. Jag tänker inte sitta här och påstå att jag tänker på dig varje dag. Det kan gå månader, halvår, innan du dyker upp igen. Men du finns där. Du kommer alltid finnas där.
 
Jag vill berätta saker för dig. Som att Jesper kan gå nu! Han kunde inte det, när han precis kommit hem från BB och du knackade på dörren till altanen. Solbränd, vita fjun på huvudet och en leksaksbil i handen. Jag antar att du var lite trött på mig och mina barbiedockor, och nu äntligen fått en liten grabb att leka med. Det var lite tidigt, men nu kan han gå. Han dricker öl. Han får köra moppe, hur coolt är inte det? Som vi längtade tills vi fick egna moppar.
 
Jag vill berätta för dig att jag är ledsen for att jag tog en vit puttekula ur din hink under sängen sist jag var hos dig. Jag har den, fortfarande, den ligger hemma i Göteborg. 


Det finns så mycket vi alla här vill berätta för dig, och jag kan tänka mig att du har lika mycket att berätta för oss. Men allt har sin tid, vi ses Ludde, det vet jag att vi gör. 
 

02.10.1990 - 28.12.2002
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback