22 juli 2012




Det är ändå ganska sjukt. Vissa dagar fäster sig stenhårt i huvudet. Jag vet exakt vad jag gjorde för ett år sedan. Jag var hemma hos mamma i Göteborg. Satt och såg på tv, samtidigt på facebook, Alex skriver, berättar, världen rasar. Satt resten av dagen vid VG, aftonbladet, twitter. 

"IKKE RING FOLK PÅ UTØYA! De gjemmer seg for gjerningsmannen. Kopier statusen! (Ambulansen kommer ikke fram fordi det er fortsatt skjyting)"

Tog mig hem ganska snabbt efter denna dagen. 25e juli var vi på roscermonin på rådhusplatsen. Väldigt mycket intryck, från start till idag. 



22 juli 2011
"Oslo exploderade precis." Bomber. Blod. Offer. Glas. Panik. Kaos. Skrik. Det blir bara värre. Sen kommer rapporter från Utøya, en man iklädd polisuniform skjuter hej vilt på ett politiskt ungdomsläger. Barn, tonåringar, flyr för sina liv ut i vattnet och drunkningsoffrerna är antagligen lika många som de som är skjutna. Att detta har hänt, det har fortfarande inte gått in i.

Det är som 11 september, man ser, man fasar, men man kopplar inte. Jag ser mitt gamla hem med krossade rutor, mina gator, jag känner igen folk på tvsändningar. Jag pratar med Nathalie och hon är skärrad till tusen, flyr från jobbet över gator överströdda med glas och bråte. Det låter i princip som att hon rapporterar från en östeuropeisk krigszon. Det har plötsligt blivit så personligt. Det är skrämmande, sjukt sjukt skrämmande, det äter upp mig.

Det är innanför våra dörrar nu. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont att någon kan med, att någon gör såhär. Sticker en kniv rakt i Norges hjärta, snälla, fina Norge, som inte kan svära utan att man ler lite inombords, som inte vet att man säger "korv", som drar streck över Ö och som inte vet att man inte skriver dubbla K. Min vänliga stad som jag kallar hem är trasad i bitar. Hur ska vi klara av detta? Hur ska vi överleva?"

25 juli 2011
"Stämningen i Oslo idag när 200 000 människor samlats på Rådhusplatsen är inte sorgsen, det bara andas styrka och gemenskap. Jag är stolt över att bo i denna stad, med dessa människor. "

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback