På norsk mark igen.




 


Efter två veckor i Miami fyllda med sol, bad, Ultra Music Festival, nya vänner, gamla vänner, uppåt, neråt, höger, vänster, frammåt och bakåt har vi tillslut landat i Oslo. Wille tog sig vidare till Stockholm och sitter nu i bilen påväg hit igen. Imorgon packar vi släpet och flyttar allt jag äger till Stockholm - Det är dags för en ny del av livet nu. 

Kommer komma massor av bilder och sådär från Ultra och Miami veckorna, men tills dess... ;)

Instagram.




Har inte ork eller tid att uppdatera er på riktigt just nu, men det kommer lite bilder här!


I'm in Miami BITCH!




Efter många om och men så hamnade vi faktiskt i MIAMI. Det visade sig att idioten vi hyrt lägenheten av hade fått ett bättre erbjudande och avbokat oss sex dagar innan vi skulle anlända till Miami. Så mitt i all skit med Colombianer, Kaptener och båtar så har vi blivit av med vårt boende. Som tur var så hade Isabel kommit ner till Miami för att få lite sol och semester innan vi kom, och fick ägna hela den tiden åt att leta lägenheter istället. 

Vi som var här förra året hade ju räknat med att få bo längre ner på South Beach än vad vi gjorde sist, och då bodde vi på 5601 Collins Avenue. Collins är en gata som börjar på Ultra i princip och går hela vägen till New York om jag fattat det rätt. Vår första lägenhet var på 1401 Collins, dvs nästan gångavstånd. Nu bor vi på 8100. 

Men! Vi har boende, vi har ett hus, vi har tak över huvudet och sängar att sova i. Kök och uteplats. Så visst är vi nöjda, trots att bussen tar en timme ner till Ultra. 

Ultra däremot!!! WOP! Det blir nog ett eget inlägg för de senaste tre dagarna!

De första två nätterna innan vi fick huset fick vi bo på en annan adress, med världens mysigaste bakgård. Här är lite bilder för att liva upp stämningen här inne :) 
 
 

Blåst på havet i Panama




Här kommer ett väldigt (!) långt inlägg om vår förväntat fina båtresa bland vita sandstränder, knallblå hav och bonfire's på stranden.

6/3

Vi önskade om en tidig pickup den 6/3 och bad vår kommande kapten Paul att fixa en bil som skulle köra oss ut till båten. Bilen, en jeep med åtta platser kom och hämtade oss klockan 13.00. Inte så tidigt med andra ord. Vi hade fått höra att vi skulle ha inbetween snacks och alkohol med oss, och hade därför handlat mycket mat. När bilen kommer är det ett par från Malaysia som redan sitter i bilen, vilket betyder att det bara finns fem platser kvar. Mannen som körde såg väldigt bekymrad ut när vi kom med all vår packning, men efter många om och men så skulle vi klämma oss in i bilen. Jasmin hamnade fram, Christoffer, Vanja, Wille och jag hamnade i mitten på de tre platserna som fanns där, och Lisette hamnade med paret längst bak. Ingen av oss hade plats för varken ben eller armar men det var inte så mycket att göra åt.

Vi körde först till vår chaufförs hus så han kunde käka lunch, innan vi lämnade Panama och började köra in i landet. Trodde först vi skulle ha en chill liten biltur, om än lite trång kanske – men nej, vi åkte rakt ut i regnskogen. Bergodalbana genom Panamas regnskog med bortspolade vägar på vissa ställen och superlutningar på andra. Efter något som kändes som en evighet kom vi ut till Carti, där vi hoppade vidare ner i en liten eka som skulle köra oss till El Porvenir där båten låg vid ankar.



Väl på båten får vi hälsa på Captain Paul och Sindry, hans Colombianska flickvän och båtens kock. Hon frågar om vi har några allergier eller om någon är vegetarian. Svaret vi ger henne är att både Lisette och jag är mer eller mindre allergiska mot ganska mycket, men att vi brukar klara oss ganska fint ändå.  Vi skickar in alla våra grejer i båten och sätter oss ner för att höra välkomstsnacket från Paul. Han pratar om köket, berättar om hummerhandeln bland Kunaindianerna, att vi måste torka av oss innan vi går in i båten efter att vi badat, hur man spolar på toaletten. Jag sitter precis bredvid honom och har väldigt svårt att höra honom då han pratar väldigt lågt.

Han pratar även om att det har varit dåligt väder och att han inte är säker på att han kommer kunna ta oss hela vägen till Cartagena som han tidigare sagt utan kanske måste lämna av oss i Subsurro och att vi därifrån i så fall får ta en buss som tar ca 16 timmar. Vi är ju självklart inte supernöjda med detta men antar att han i så fall kompenserar oss för det.  Han berättar att vi kommer ligga kvar där över natten, så han kan åka till immigrationsverket dagen efter för att få våra pass stämplade. Vi dricker lite öl, får pasta carbonara och går och lägger oss, det har varit en lång dag.

 

7/3

Dagen efter vaknar vi i El Porvenir. Paul håller på med något med motorn och ingen får någon information. Det blåser och är lite ruggigt väder men vi får frukost i form av en skål flingor och lite frukt. Tillslut startar motorerna och vi får veta att vi har problem med kylen och att vi måste åka och fylla på vatten. Vi tuffar iväg mot en brygga som ligger ca 2-3 timmar bort och lägger oss för ankar utanför då det just då är upptaget vid bryggan. Där ligger vi och väntar i ytterligare 2-3 timmar, vi får hamburgare och sen bestämmer sig Paul för att vänta tills nästa dag. I detta läge har vi fått veta innan att det ska finnas vatten på båten, och har därför inget eget med oss. Vi drar vidare i ett par timmar och lägger till utanför en typisk San Blas ö med sandstränder och palmer. Vi badar från båten medan det snabbt blir mörkt och äter middag bestående av potatismos och kycklingfilé.

8/3

Vädret håller i sig, fortfarande mycket vind och grå himmel. Ännu mera flingor och frukt. Vi lämnar ön för att fixa vatten igen. Två timmar mot en ny ö befolkad med Kuna-indianerna. Vi får gå i land medans båten fylls på med vatten och is, killarna får spela fotboll med en liten kille från ön, vi köper glass och hälsar på barnen i skolan. De små kidsen kommer springande och ropar ”HOLA!” och lärarna får skicka tillbaka dem i skolbänkarna. Ett tag senare är båten fylld med allt den behöver och vi åker tillbaka till samma ö vi spenderade natten vid. Vi lägger till, får toast till lunch och får låna snorkelutrustning – ÄNTLIGEN lite utforskning av öar! Simmar iland och går runt på en superfin ö, med knallblått vatten och palmer. Tillbaka på båten får vi middag – någon form av kyckling-ris-och-grönsaksröra.

 

9/3

Vaknar på ön och får veta att ”idag blir en resedag, har ni sjösjukepiller så kan det vara smart att ta dem idag”. Sagt och gjort, vi sticker ut på haven. Wille och jag mår hyffsat bra hela dagen men andra har det långt mycket värre. Det är riktigt stora vågor och vi går för motor hela vägen så det rullar runt en hel del. Vi åker från tidig morgon tills solen går ner. Vi får ingen riktig mat utan lite chips och kakor på vägen, och när vi lagt till utanför nattens ö får vi en skål med pasta och pestosås. Ingen blev mätt men det fanns lite kyckling och ris kvar från dagen innan. ”Vi sticker tidigt imorgon.” var orden innan vi gick och la oss.

10/3

Vi vaknar halv 8 av att motorerna går igång och snart är vi ute på haven igen. Denna dag går bättre men det blåser fortfarande lika mycket och jag ägnar mesta dagen åt att sova. Solen är framme i en halvtimme och vi stannar till för lunch efter ett par timmar. Lunchen består av sallad och jag är vrålhungrig. Jag äter inte grönsaker och William ber Sindry att koka lite spagetti till mig men svaret blir ett blankt ”nej, det tänker jag inte göra”. Så jag glider vidare mot solnedgången med tom mage. När solen är nere och vi lagt till igen sätter Sindry igång att laga mat. Jag smyger ner och frågar henne vad hon lagar, varpå hon svarar burritos, och jag frågar om hon kan låta bli att stoppa sallad i min. Hon pekar på tacosbrödet och säger med ganska otrevlig röst att jag kunde få ett sådant. ”Ah det blir kanon, och med bara kött då.” säger jag och då lägger sig Paul i diskussionen och säger att det inte är något kött i burritosen. Jag förklarar läget för Paul som inte märkt att jag inte fått lunch och Sindry blir bara argare och argare. Hon skäller på mig för att jag inte berättat första dagen om mina allergier och att hon inte kan laga massa extra mat. Paul får då be henne snällt om att koka en skål pasta till mig, och medans hon hackar sönder en stackars vitlök så muttrar hon ”Possibly.” När maten är klar och jag får min skål med pasta är jag utsvulten och tar en tugga. Pastan är så överkokt att den fastnar i tänderna. Wille får smaka och säger ”Men vafan det är ju tuggumi?”. Jag trycker i mig så mycket jag kan och Lisette smyger ner i kylen och stjäl skinka åt mig. Får i mig halva skålen och kan inte svälja mer efter det och kastar det överbord. Nu i efterkant skulle jag egentligen ha gått ner till Paul och bett honom smaka på maten jag betalat 600dollar för att få äta, och fråga om han tycker att jag får valuta för mina pengar.

 

11/3

Efter frukosten med flingor och frukt åker vi två timmar båt till en hamn som heter Subsurro. Där säger Paul att vi kommer bli hämtade om en halvtimme och att vi borde packa ihop våra saker. Då bestämmer vi oss för att ta ett snack med honom eftersom han fortfarande inte erbjudit sig att ge oss tillbaka lite av våra pengar eller ersätta oss för bussresorna som kommer. Han pratar då till oss som att vi var små barn som borde skämmas för att vi frågar och gör det klart att vi inte kommer få en krona tillbaka. Han berättar även att båten som kör oss från båten till nästa hamn som heter Carpuhana kommer kosta oss 3 dollar per person. Jag antog då att han skulle följa med oss in till hamnen, hjälpa oss med våra pass på Colombianska sidan, och hjälpa oss boka båt därifrån. Det skulle han inte göra, sa han, och frågade om någon av oss pratade någon spanska alls. ”Ingen talar spanska” säger vi och då säger han att ’det är lugnt, de snackar engelska där.’

 

I samma veva som båten kommer för att hämta oss försvinner Wille’s flipflop och dessutom lyckas Sindry förstöra en av luckorna i båten, så när Paul skickar iväg oss är han inte superglad.

Vi åker båt i 10 minuter och hamnar tillslut i Carpuhana där inte en käft snackar någon form av engelska. Bryggan är fylld av snutar med atomatvapen, äckliga män som tar på en och försöker få en att välja deras hostel. Det är varmt, vi är förbannade och ingen lämnar oss ifred. Tillslut kommer en tjej som pratar både spanska och engelska och hjälper oss lite på vägen. Det visar sig att vi måste ta en båt från Carpuhana till en annan stad som heter Turbo, från Turbo till Meducin, och från Meducin till Cartagena. Båten kostar oss 30dollar och vi hoppas på att kunna dra så fort som möjligt. Det går inte, visar det sig då enda båten till Turbo går klockan 07.30 och klockan nu är mitt på dagen, så vi måste ta in på ett hostel. Vi hittar ett som kostar oss 6 dollar per person, slänger in våra saker, tar en dusch och går och käkar. Saker och ting känns bättre, vi är av skitbåten och vi är påväg mot Miami. Hela gänget är fortfarande riktigt arga och besvikna men tänker att – det kan bara bli bättre nu.

 

Ett par öl senare går vi för att lägga oss. Vi får igång ett samtal mellan våningssängarna och inser att ingen är så trött att de vill gå och lägga sig. Så vi tänder lamporna igen. Big misstake. Kackerlackan som krupit i Christoffers säng blir upptäckt och vi hittar snabbt flera till. Då orkar jag inte mer utan går ut och vägrar gå in. Vanja, William, Christoffer och Lisette hänger på, lika äcklade dem. De lyckas tillslut somna, på stolar, bord, en receptionsdisk. Jag är vaken hela natten, somnar en halvtimme framåt morgonen men det är allt.

 

12/3

Vi hamnar tillslut på båten, efter den längsta natten på länge. Tre timmar tar det att åka till Turbo med båten och vi sitter i ösregn en stor del av turen tillsammans med massa tjocka Colombianer. Väl framme i Turbo, via ännu en immigration kommer vi till en brygga. Den är överfylld med tjocka Colombianer som vill sälja oss bussbiljetter – ”Cartagena? Cartagena? Cartagena?!” och börjar rycka i ens väskor. Riktigt, riktigt äckligt. Vi lyckas ta oss till bussterminalen utan att bli rånade och våldtagna och bokar biljetter till bussen till Meducin (35’000 pesos). Ännu en överfylld buss, där det säljs armband genom fönsterrutor, små tanter kan gå av och köpa lunch, skolbarn kommer på mitt ute i skogen, etc etc etc. Vanja hade det nog värst då han började en tyst fight med killen brevid sig om benutrymmet. Efter att han tryckt bort killens knän ett tag ser man genom byxorna på Colombianen att han fått stånd och att han lägger handen på juvelerna och smeker dem genom byxorna. Återigen riktigt jävla vidrigt. Den bussen går som en tvättmaskin hela vägen till Meducin, dvs ca fyra timmar, och jag har aldrig varit så lycklig över att en transport var överstökad. I Meducin möter vi en kille som är ifrån Argentina men har varit ute och rest i över två år både i Europa och Asien. Han hjälper oss att fixa en minibuss som kör oss till Cartagena för 35000 pesos per person. En helt annan värld av transport dyker upp och vi har en helt godkänd resa i fem timmar till.

 

Vi hälsar hejdå till Fredrico från Argentina och tar två små taxis till Cartagenas flygplats. Klockan är nu närmare midnatt och vi är helt slut. Cartagenas flygplats är under renovering och det är ett litet gäng byggjobbare som bygger trappor där. Vi sitter och är så arga på hela situationen, trötta på att resa, irriterade och blåsta på båten, och bara försöker lägga det bakom oss. Vi inser att vår kapten vetat om vilket helvete han skulle utsätta oss för när han lämnade oss i Subsurro. Samtidigt loggar vi in på internet för första gången på en vecka och läser att vårt boende i Miami blivit avbokat, sex dagar innan vi anländer, och att vi numera inte bor på Southbeach där allt händer, utan på Northbeach. Ringer Lovisa i panik, skriker, gapar, sparkar på saker, så jävla trött på allt. Insåg att det inte fanns något vi kunde göra och lät luften gå ur mig helt och jag somnade på golvet på flygplatsen.



Tillbaka i Colombia




Vi har äntligen hamnat i Cartagena i Colombia. Inatt sov vi på flygplatsen, igår med kackerlackor. Det har varit en hård vecka, många besvikelser, mycket ilska. Det började ganska bra, trots dåligt väder - men spårade ur helt på slutet. Detta är en lång historia och den ska dessutom översättas till engelska så att inga fler blir utsatta för samma sak. Det kommer ta tid att skriva, få ner allt och så där. Men vi mår bra, aningen trötta bara, och längtar till Miami. Flyget går om två timmar så nu är det verkligen sista etappen. 

Uppepå alla problem med denna veckan återvänder vi till civilisationen och får veta att vårt boende i Miami har blivit avbokat - ännu en av de jubelidioter vi haft turen att springa på under vår 'semester' - och att vi nu inte alls bor på South Beach som vi trodde. Isabel ska ha all cred i världen för att hon ordnat nytt mendans vi varit ute på haven, men tröttheten är ganska stor just nu. 

Som sagt, det kommer ett längre inlägg för den som vill läsa, men vi kan ju börja med lite bilder tycker jag :) 


San Blas - here we come!




Nu sticker vi vidare efter tre dagar på hotellet i Panama. Underbart med pool och sol!

Idag drar vi mot El Porvenir som ligger på andra sidan Panama, dvs två timmar bilfärd genom regnskogen mot en båttur till vår riktiga båt. Sen kliver vi på Ave Maria, en 50" lång segelbåt, med egen kapten och kock. Det är dags, för San Blas! Sandöar, palmer, korallrev, turkost vatten, paradis.

Vi hörs säkert inte förens i Miami den 13e, så tills dess, ta hand om er så tar vi hand om oss!


Safari i Panama




Lisette och jag tog oss en liten tur efter poolen till bron som man åker igenom för att ta sig in i Panamakanalen. Skräpig "strand" men en rätt nice utsikt! Plåtade en del, det var roligt, blev en hel del nice bilder! Här kommer dem. Vi hittade en kompis också - han längst ner här. Döpte honom till Torkel, tyckte det passade. 

Laddar om för en ny dag i Panama med sol, pool, Friday's och lite shopping innan vi lämnar Panama City. Snart slipper ni oss på både facebook, instagram och bloggarna i en hel vecka för då sticker vi ut och seglar med Captain Paul. Vi ska ut på haven, och om någon vill känna sig lite avundsjuk så uppmanar jag alla att klicka här! För det är dit vi ska ! Godnatt!

PANAMA






Tillslut, efter många många om och men har vi hamnat i Panama. Hotellet är riktigt fräscht, pool, T.G.I.Fridays som RoomService, stort, cykelbana mellan oss och Panamakanalen. Vi är uppgraderade dessutom från Queensize till Kingsize och bytte till oss en balkong mot poolområdet och kanalen. Man mår, just nu, så att säga. 

Istället för att vara the original fyra (Christoffer, Lisette, William och jag) så har Jasmin och Vanja bestämt sig för att joina oss hela vägen till Colombia! Skitkul!

Annars om Panama? Hm, de som bor här talar absolut INGEN engelska, (ingles.menu.por.favor - kom ihåg!) och är de långsammaste trögaste otrevligaste människorna jag hittils mött utomlands. Så så är det!

NU ska vi dricka öl på hotellrummet, PUSS PÅ ER!

Bildbomb New York